Mina bebisar har blivit stora!

I somras så fick vi ta bort vår älskade lilla Vincent, stackarn hade fått cancer i lungorna. Dem som har djur vet hur djupt man fäster sig vid dem, dem blir som familjemedlemmar. Vincent va mina lilla bebis, och när han inte fanns hos oss längre så blev det riktigt jobbigt. Vi bestämde oss för att skaffa katt igen så fort som möjligt. Familjen ville gärna ha en stolle som liknade Vincent, medan jag tyckte att vi skulle ha två småttingar.

Ganska snart så hittade vi annons med bild på 6 små kattungar med blandningen Ragdoll/Norskskogskatt.. och där fanns en liten grå rackare som va hyfsat lik Vincent, men inte så lik att det skulle göra ont. Vi hörde av oss, och la ganska snart en handpenning på den lille killen som hette Sune. Sedan så var det dags att titta vidare, och jag föll direkt för en liten ljus pälsboll.. helt underbar bild på en liten birma kattunge. Men i och med att det var en ras katt så låg priset ganska högt, dvs upp mot 6000 - 7000. Jag försökte släppa det och tittade vidare, åkte upp till Lysekil och kollade på några andra små som jag va lite osäker på, men som vi av någon anledning la handpenning på. Helt sjukt söt katt tjej, men jag insåg ganska snart efter att vi hade åkt att jag inte kände något för den katten. Jag ville ju ha den jag hade sett innan. Pappa märkte ganska tydligt att jag inte var helt bekväm och frågade om jag hade ångrat mig. Helst vill man inte erkänna det, men ja.. det hade jag. När vi kom hem ringde vi upp och sa som det var, och att den andra familjen som kikat på den kunde få ta den istället. Jag tar mig modet att visa pappa den söta lilla Birma tjejen, och eftersom jag har en sån underbar pappa och han också blev helt såld så kollade vi om hon fanns kvar, vilket hon gjorde!! Några veckor senare sitter vi hemma med två helt underbara små katt bebisar som var lite avvaktande mot varandra i början, men som nu är oskiljaktiga. Birma tjejen som har stamtavla heter Amazing Pearl/Zoya och fick fortsätta heta de, medans lilla Sune blev Zimba!

När jag lämnade Sverige så var dem fortfarande väldigt små.. och det är så jag minns dem. Nu, 7 månader senare så får jag bilder på dem, och herregud. Dem har blivit så stora! Jag vill bara åka hem och gosa sönder dem!!! Det är riktigt jobbigt, och jag ska aldrig mer lämna dem!